Drömtiden - en skapelseberättelse
Drömtiden
Den här målningen började med en spricka över hela papperet. Länge var det bara det – en spricka. Det var något med två fält, det blå och det bruna, som rämnade. Jag ville måla det. En tanke om att det är genom sprickorna som förändring sker – i det som går sönder kan något nytt spira.
Länge var målningen just bara den där sprickan tvärs över. Sen förvandlades det som glipade till någon sorts natthimmel och en bergskedja. Träden kom till, och med dem rötterna som sträcker sig som nervtrådar ner mot underjorden. Jag höll på väldigt länge – målningen ville inte bli klar, och min idé om vad det var jag uttryckte genom bilden var vag.
Flera veckor efter att målningen var avslutad läste jag om den aboriginska skapelsemyten – Drömtiden. Och jag blev så fascinerad. Vilken fantastisk myt! Den gav en berättelse till min känsla av “sprickan”.
Enligt deras skapelseberättelse var jorden en gång stilla och platt. Men så sprack den – och ur sprickorna steg urvarelser upp: andliga skapelseväsen. De vandrade över landskapet och sjöng och dansade världen till liv. Genom sina rörelser och sånger formade de floder, berg, växter, djur och människor. Dessa "songlines" (sånglinjer) går att följa i landskapet än idag.
Trots att skapelsevarelserna sägs ha dragit sig tillbaka – till heliga platser i naturen, in i stenar, träd eller vattendrag – fortsätter Drömtiden att existera parallellt med vår verklighet, som ett annat skikt av världen som man behöver öppna sig för att uppleva.
Enligt myten har dessutom varje människa en plats och en länk till Drömtiden genom sitt “Dreaming” – sin personliga, mytiska tillhörighet.
Jag tänker att det är den klangen man kan känna inuti när man landar och upplever närvaron – vid ett träd i skogen, uppe på ett berg eller vid havet.