Glasklart förnuft och svindlande fantasi

Å ena sidan vill jag klä av verkligen dess illusioner. Vill förstå det som sker i glasklar tydlighet. Vill ta av mig de rosa glasögonen såväl som det dunkla skynket. Rosa glasögon missfärgar i bästa fall, i värsta fall döljer de en livsfarlig giftig illusion i sin pastelliga förljugenhet. Det dunkla skynket gör mig i bästa fall dyster, i värsta fall kväver det min livslust. 

Så dessa vill jag ta av och se verkligheten så som den verkligen är, objektivt efter bästa förmåga. Vill tänka klart så gott jag nu kan med mina begränsade sinnen och tankar som till sin konstruktion pendlar mellan att skydda och skrämma den bräcklighet som är jag. 

Ändå är det min ambition, att klä av min uppfattning om verkligheten dess förskönande, förljugna drag liksom dess skrämselpropaganda och inlärda skräck. Jag vill se klart. För att kunna ta kommandot över mig själv och mina val. Här och nu och alla dagar. För en realistisk bild av mig själv, mina förmågor och den omgivning jag valt att omge mig med. Inget romantiskt dravel och inget svart klet av ångest. Bara jag, på ibland stabila, ibland svajiga, men ändå alltid, mina egna fötter.

 Å andra sidan. Vill jag fylla verkligheten med magi. Vill andas glitter och dansa en dans, suggestiv och flytande. Vill se regnbågen och oändligheten i ögonen på mina barn. Vill höra kärleken högre än himlen i rösten på den jag älskar och förföras bortom vett och sans. Jag vill viska till livet att kom och ta mig och jag vill svepa älvornas skratt, legendernas leenden och marornas tårar omkring mig som böljande sjalar med hav och skog invävda i trådarna. Jag vill röra mig i en tillvaro där mörkret är djupt, farligt, men oändligt meningsfullt och där ljuset kittlar ända in i det innersta av mig och hela vägen till galaxernas yttersta utposter.

Där vill jag leva. Mellan avskalat förnuft, glasklar objekt verklighet och drömmarens glittrande fantasier. Där vill jag finnas. Mellan realistens stadiga fötter och drömmarens fladdrande vingar.

 Det blir en vinglig färd. Men den är min.

Droppar på höstvissnande grässtrån en sån där helt vanlig tråkdag som visade sig gömma en dos glittrande ljus. Precis vad en oromantisk realist som jag behöver ;) 

Inga kommentarer

Lämna ett svar